Om bloggandet.

När jag började blogga för ett par år sedan läste jag många andra bloggar men inga som skrevs av någon med ett liv som liknade mitt. Jag skrev ganska okomplicerat då, om vad som helst som jag kom på och egentligen bara för mig själv. Sen ändrades det, jag började mer och mer läsa bloggar av kvinnor i min egen ålder med åsikter, intressen och livssituationer som likande min egen och någonstans där började jag fundera på det där med hur och vad jag ville skriva i min blogg. Jag började fundera på vem det var som läste och vad jag ville att de skulle veta, hur jag ville att de skulle se på mig. Det visade sig ju ganska snart att en stor (den största?) delen av de som läser det jag skriver är personer jag känner från andra sammanhang och den mesta responsen på det som jag skriver om i bloggen får jag inte i här utan i verkliga livet.

Än mer komplicerat blev det hela när jag blev ihop med och sedan flyttade ihop med Moses. För plötsligt gick ju en massa tid till att tänka på Moses, prata med Moses, planera saker med Moses, vara med Moses ochsåvidare. etcetera etcetera. Och eftersom att jag redan tidigt bestämde mig för att bloggen inte skulle handla om jobb eller studier utan om det där som händer under tiden och jag plötsligt spenderade nästan all under-tiden-tid med honom blev det väldigt svårt att veta vad jag skulle skriva om och hur jag skulle skriva om det. Det är inte alls roligt att umgås med någon som hela tiden pratar om " min kära fästmän" "min kille" osv osv. Skittrist är det faktiskt, jag har provat. Jag vill att det här ska vara min blogg och ska någon lämnas ut så är det jag.(Tuffast av alla, Miss Muffin och hennes kille har varsin blogg, blir lite annorlunda då) . Ett tag funderade jag på om jag skulle kalla Moses "M" i bloggen bara, för att liksom markera att det är bloggpersonen Moses som syns i bloggen, min tolkning och sedan presentation av honom, snarare än han själv. Med tanke på att jag har ett väldigt begränsat antal läsare och många av dem redan känner oss i verkligheten känns det dock lite väl larvigt.

Vad jag vill komma fram till är att jag funderar mycket på hur jag hänger ut vårt liv här på nätet. Jag har funderat mycket på hur jag hänger ut mitt liv också men det är på något vis en enklare fråga då bara jag är inblandad. AMO skriver aldrig om sin "snubbe" (som hon kallar honom) men mycket om sin barn, snubben vill tydligen inte vara med, jag imponeras över hur hon lyckas skriva så mycket och så personligt utan att blanda in honom. 

Vidare funderar jag mycket på vem som läser. Mina föräldrar läser, Moses föräldrar läser, vänner och bekanta läser, hur mycket vill jag att de ska veta? Hur mycket vill Moses att de ska veta? Eller rättare sagt: vad vill jag att de ska få reda på genom bloggen? Många gånger får jag kommentarer av typen "det är så mysigt att läsa om hur ni har det"  och det känns ju fint men också lite grann som att bo i ett tittskåp med envägsfönster.

Å andra sidan är det ju jag som bestämmer vad som visas.

Sandra som skriver på niotillfem skrev i ett inlägg att hon vill att det ska kännas som om läsarna och hon sitter på ett café tillsammans och pratar och röker för många cigaretter. Jag har läst niotillfem länge och aldrig känt att vi sitter på något café, däremot har jag känt att jag har sett en film av alltid lika söta Sandra som sitter på café och pratar och röker för många cigaretter. Det är inte heller fy skam, säkert mycket tjusigare än i verkligheten. UnderbaraClara är lite likagrann, hon skriver om svåra saker men bara i efterhand och det känns som att man inte är med, bara tittar på. Hur mycket jag än piffar och regisserar mitt liv blir det aldrig lika fint och romantiskt som Claras och Sandras och jag vill iallafall ha mina få men mycket uppskattade läsare lite närmare än så. Popmorsa skriver skitärligt jämt, allt känns väldigt oplanerat och oredigerat. Hanna skriver nästan likadant, fast glättigare. "Det blir så babbligt" tänker jag när jag funderar på att apa efter.

Jag använder ju också bloggen till att lägga upp, visa upp mina bilder. Mest för min skull, som ett instant fotoalbum online, ungefär. Naturligtvis fotar jag hellre fina och prydliga saker och vrår än klädhögen i sovrummet eller pappershögarna på skrivbordet.

Iallafall så är det sånt jag brukar tänka på ibland.