Hundra år av ensamhet.

Bildkälla.

Vi visste ju redan att Japan ligger i ett jordbävningsdrabbat område och att de har en massa kärnkraftverk, tänker jag håller mig lugn. Så här såg världen ut igår med, det var bara det att det inte hade hänt än, då. 

(och så är det med alla katastrofer, det var skit i Libyen innan folket fick nog med, det talades bara inte om det på Nyhetsmorgon)

Vi har suttit med våra tekoppar framför nyheterna morgon och kväll och sett alla hemska bilder. Och klagat över att media gottar sig i tragedin. Och vi har tänkt på de japaner vi (främst M) känner. Och vi har pratat om hur ogreppbart radioaktivitet är och om att om något land är förberett på jordbävningar och strålning det här så är det väl Japan. Och vi undrar varför vi hör så lite om det.

Det som drabbar mig är i slutändan alla de som är ensamma. Jag tänker på föräldrarna som har kommit bort från sina barn och på barnen som har kommit bort från sina föräldrar. Jag tänker lite på husdjuren. Kanske ett litet marsvin som har kommit bort från sin familj. En gubbe som har kommit bort från sin gumma.

"Varför flyttar inte ni också till Stockholm och blir lika lyckade som oss?"

*kollar fegt om jag är vän med någon inblandad på facebook*

Vi var på födelsedagslunch igår. Temat var "Vi har grymt flashiga jobb och trevliga bostadsrätter (i Stockholm) som vi nu ska sälja och göra feta vinsten på för vi har tänkt skaffa söta, välartade barn och då vill vi ha större, trevligare lägenheter (i Stockholm)." "Förresten, varför bor inte ni lika trevligt som oss och varför har inte ni(du) lika flashiga jobb? Just ja, det är ju SVÅRT att få." (Jo, jag minns när vi också bodde i Uppsala hohohoho).

Jag försökte vilt uppfinna en akut sjukdom men gick sedan över till att se blek ut och gömma mig bakom Moses, som ju faktiskt har ett jobb med skrytig titel och såg snygg och charmig ut. Jag såg vettskrämd ut och dom såg mig ändå. Väste desperat att "nu klarar jag inte mer" i Moses öra. (Och tänkte jag är iallafall inte trettio, tre år kvar.) Vågade inte ta några bilder heller, dom var säkert professionella hobby-fotografer hela högen som vill att jag ska säga smarta saker om mitt objektiv, "det ser gammalt ut?","vad har det för siffror?*", eller om min kamera "jag hade en sån förut innan jag skaffade den här med tusen funktioner".

Till min (vår) räddning kom, tack och lov, F&E som helt hade missat temat och faktiskt inte försökte trycka ned folk genom att övertyga dem om sin egen förträfflighet. Dom var vanligt glada och trevliga. (Och från Uppsala).

Finalen kom när Moses kräktes i bilen på vägen hem.

Men det var trevligt att åka tunnelbana.

*Jag fattar ju att de inte frågar "vad har det för siffror" men de ställer frågor och vill ha siffror till svar, och inte de siffrorna jag brukar hålla reda på.