"Åh kan vi inte skaffa en sån där liten rosa gris med öron som vippar" (*vipp vipp vipp*)

Obs! Vill inte uppmuntra köttäteri. Men när den springer över gröna ängen. Nåååååww.

Uppdatering: den här grisen verkar ha det bättre tycker Anna. Dom små grisöronen fladdrar där med. Jag tycker nog att citygross grisen är snäppet sötare.

Om filten som försvann.

Föga förvånande försvann min fina picknickfilt på Valborg. Den här gången var det inte jag som var full och slarvig utan alla andra. Någon ryckte den troligtvis från min väska i något tumult. Nu är sommaren snart här och jag vill ligga på en gräsplätt och njuta av solen. Jag har letat filtar på stan men utan resultat. Ja, jag vet att det finns på Åhlens men de föll mig inte i smaken. Jag vill ha glada färger och romantiskt mönster. Typ.

Tips någon?

Uppdatering: Jo, det ska vara sån med plastad baksida. Ni vet.

Om att jag är sjuk nu.

Jag har lyckats bli sjuk. Ont i halsen och huvudet. Det började plötsligt igår kväll då jag förvånat kraxade "jag har ont i halsen". Sen har jag hostat lite ihåligt inatt. "Förlåt" mumlar Moses när jag hostar.

Idag luktar jag sjukdom. Duschade nyss men luktar fortfarande sjukdom. Beställer sjukgrejer med Moses som ska jobba sent. Hoppas det är en kortis, vi har extraordinära helgplaner.

Om råd.

Ibland tänker jag på gånger när folk har frågat mig om råd. Eller kanske inte frågat alls. Och så har jag sagt vad jag tycker dom ska göra. Som att det vore den enklaste saken i världen. Jag tänker på dom gångerna ibland och så skäms jag. Guuuud så dåliga råd jag har kommit med.

Säg till mig att hålla tyst.

Häpnar över nyheterna.

This just in: det är farligt med anorexi, många dör. Speciellt de som väger extremt lite, är deprimerade och fast i självskadebeteende och missbruk.

Morgondagens nyhet:
"Idag är det onsdag, det har troligtvis ett samband med att det var tisdag igår. Forskning pekar på att det sannolikt blir torsdag imorgon".

Men vad är "sanning" egentligen?

Vår termometer väderstation har "känns som"- siffror. Just nu säger den att det är 9.7 grader ute men att det känns som 5.8. Jag förstår inte riktigt det där. Jag trodde att hela idén med en termometer var att den skulle känna temperaturen och sedan berätta om den. Men den här. Alltså den känner att det är 9.7 grader men att det känns som 5.8. Men om den med sina termometer känselspröt känner att känns som 5.8, varför säger den då inte att det är 5.8?

Varför är det 9.7 och inte 5.8?

Förresten, varför är det inte bara sjukt shorts och linnevarmt och grönt gräs och filt och mjukglass?

Om att jag var en bra barnvakt på 90-talet.

Jo, blev himla glad igår när Madde ringde och frågade om det fanns någon möjlighet att jag/vi kunde barnvakta deras coola unge L när de ska på barnfritt bröllop i våra trakter framåt våren.

"Jag är skitbra barnvakt" sa jag. Nu ba, funderar lite: har jag verkligen vaktat något barn under det senaste decenniet? (öh ja det har jag - var ju au pair typ 2002-2003!!!).

Är mycket peppad över detta eventuella barnvakteri  iallafall. Beskrev för Moses igår hur vi kunde: "ge honom mat" "gå ut med honom" "leka i lekparken på gården" "läsa sagor". 

Moses har aldrig varit barnvakt. "Asså man typ leker med dom" beskrev jag, så han skulle veta att jag har skills.

Moses tycker vi ska ta honom till McDonalds. Jag tycker vi ska leka med kottedjur i skogsbrynet.

Om att jag var skitgrinig i morse och sedan läste det här:

Niotillfem Sandra skriver sött om sin kille: 

"Och sedan måste man också respektera sin pojkvän. Han är inget syskon som du kan störa dig på och beordra göra saker. Han är ju världens finaste person och sådana ska man behandla så himla väl. I mitt förra (och första) förhållande bråkade vi jämt jämt jämt. Och det var just för att vi inte bara tänkte efter. Tänkte efter på att den här personen är ju världens viktigaste. Sådana ska man vara så himla snälla mot. Och är man snäll mot någon blir de snälla tillbaka, som magi."

Sandra skriver också:

"Mat är en bra grej för att få vardagen att kännas trevlig. Äta en trevlig frukost, gå ut och äta lunch och att laga en riktig middag när man kommer hem. Att titta på filmer istället för att slötitta på tv är också fint. Samt att ha på sig sina favoritkläder en vanlig grå måndag."

Och nu ska Moses och jag ut och äta lunch. Och köpa rött nagellack.

Om bandy.

I söndags var vi på bandy. Bandyfinal. Jag har nämligen blivit en sån där töntig tjej som följer med min kille på hans intressen. Men bara om man får fika, och det får man.

Jag hade sett en bandymatch förut i mitt liv. Jag såg aldrig bollen under första halvtimmen, sen lärde jag mig, nästan. Då jag nu har sett två bandymatcher och därmed är lite erfaren har jag nu listat de tre bästa sakerna med bandy:

3. dom har små roliga sargar som flyger iväg när dom åker in i dom.

2. målvakten har en liten korg på målet vari han förvarar bollar. Ifall han skulle behöva. Lite som en rollatorkorg.

1. När det blir hörna, (fniss), och ba "hur många bandyspelare ryms i ett bandymål?"

Om när folk försöker muntra upp en.

Jo, ni vet hur det är när man tillexempel inte har ett jobb. Då vill alla man känner peppa en och liksom försäkra en om att man kommer att få ett jobb. Och då gör dom det genom att berätta om andra som har fått jobb. För att visa att det är möjligt liksom. "Åh, min granne var arbetslös, men nu har hon värsta bästa jobbet, bara pang så där fick hon ett jobb, det gick skitsnabbt" "Oooh, det händer när man minst anar det".

Okej. Det enda som man utan jobb får ut av den här konversationen är: Alla andra får jobb - utom jag.

Samma sak gäller förövrigt pojkvän/flickvän. När man är singel. Alla säger "du träffar snart nån, det går så fort när man minst anar det". Och allt man hör ba: Alla andra träffar nån, när de minst anar det (de har inte ens ansträngt sig!!!)

Ville bara säga.

Antar förövrigt att det är likadant med sånna som försöker skaffa barn, alla andra ba: Vi blev gravida, bara poff! Rörde knappt varandra! Och allt man hör: alla andra är döfertila, utom vi.

Ungefär så här.

Jag söker jobb. Mitt mål med jobbsökandet är att jag ska få ett jobb. Ungefär så. Men jag har en målbild också. De allra flesta jobb jag söker ligger nämligen i Stockholm. Och jag vet ju att man egentligen inte vill pendla till Stockholm. För det tar lång tid och SJ är inte att lite på. Och det kostar pengar. Men ändå. Jag tänker mig att jag har ett jobb i Stockholm. Jag ska ha en snygg axelrems-väska i läder, brun, och i den ska jag ha ett sånt där smalt White lines block i det ska jag skriva saker om mitt jobb. Och så ska jag ha smala svarta byxor och gå väldigt fort för det gör dom i Stockholm.

Min målbild när jag söker jobb i Uppsala är cykelturen dit och hem. Det tar typ fem minuter och är alltid sol när jag tänker på det.

Sen är det ju bra om jobbet är intressant också men det får lite bli en senare fråga.

Ungefär så. 

Hepp.

Kaninlampan.

(Bakgrund: jag har ett stort behov av en kaninlampa)

Han är ju mjuk som gräddglass på insidan min kille. Igår sa han att även fast än att han inte alls vill ha en lysande kanin så skulle nog marsvinen bli väldigt glada.

Jag tänker att en kaninlampa skulle vara som en Gud för dem. 

Ooo du store lysande kanin. Skydda oss i den mörka natten! Amen.

Bildkälla.

Driver du med mig?

Jag söker jobb där man ska vara "driven". Vad innebär det egentligen att vara driven? Driven av vaddå? Driven var någonstans?

"Hej jag heter Lisa och jag är driven, får jag driva lite på erat företag? Just nu driver jag mest omkring hemma."

Själv besöker jag äventyrsbad enbart för den upplevelsen.

Jag tänker: Fredag eftermiddag. Gå och simma på eftermiddagen. Lite svid i ögonen. Sitta i bastun och prata och bli trött. Gå hem. Lukta klor om håret. Äta middag i soffan. Smågodis. Sura körsbär med socker på. På spåret. Somna med vatten i örat.

Nu funderar jag dock på att gå på äventyrsbad. Det finns ett här i Uppsala. SD:s Björn Söder har beskrivit verkligheten som många svenskar upplever den när de är ute på sånna bad; utländska män stryker tjejer på låren. Titt som tätt.

Nyaste rädslan.

Drömde att Moses och jag hade en bebis. En pojke. Han var så liten som ett armbandsur ungefär. Och vi hade glömt bort vad han hette. Alltså vi hade döpt honom till något och sedan glömt bort namnet. Jag trodde på Elliott, Moses trodde på Tom. (Finns väl inga barn i Sverige som heter Tom! argumenterade jag). Vi kunde ju inte fråga lillkillen för han kunde bara gny och vi kunde inte fråga någon vi kände för det var ju sååååå piiiiiinsamt att ha glömt sin egen sons namn.

Idag ba: Note to self: skriva ned eventuella barns namn på lapp.