Om pojkar och flickor i skolan.

Såg ni det där skolprogrammet igår, med han den smale brittiske mannen som brukar leda körer? Nu skulle han lära pojkar läsa på en engelsk skola. Typ 11 år var väl killarna. Är det verkligen ett problem att pojkar i den åldern har sämre skolresultat än flickor? Pojkarna går ju ändå (statistiskt) alltid om senare. Det är väl inte så viktigt vem som leder i halvtid. Eller? Jag tyckte hela grejen kändes som en felprioritering.

Vidare var det ju enormt trist att det pojkarna fick göra istället för att gå på lektioner var så enorm stereotypa manliga saker. Sport och våldsamma lekar och såga i träd. Föreställer ett liknande program med flickor där de fick ägna sig åt "mjuka", "feminina" aktiviteter hela dagarna. Plocka blommor, ta hand om andra, vara snälla och tysta, kamma håret. Då hade folk blivit sura. Jag tänker; men allt det här som pojkarna gör nu kan dom ju redan. Skulle dom inte lära sig nya saker?

Visst kan jag hålla med om att det är ett problem att det som belönas i grundskolan uteslutande är att vara snäll och tyst och sitta stilla. Det passar inte alla och jag tänker mig att det är bra att träna på andra färdigheter med. Men det måste väl vara viktigt för alla elever, inte bara för de som är dåliga på att just sitta tysta.

Kan de inte lära tjejerna att vara lite bråkiga också?

Om programmet om mannen från Ghana och hans svenska fru.

Kommer ni ihåg att jag ondgjorde mig över ett svt program om ett dövt par? Tjejen i programmet, eller i serien, som det tydligen är, heter Theresa och hon har kommenterat mitt inlägg. Det känns himla roligt! Så här skriver hon:

Hej!jag är hon i serien, ja jag kan hålla med om att jag tog mycket plats och min man sa inte så mycket. Det berodde på att han inte kunde svenskt teckenspråk (han utövade ghananskt teckenspråk som är helt olikt det svenska) och han var så blyg inför kameran. Och bara jag som förstod honom, vilket blev så att jag tolkade för honom hela tiden.Och att vi inte var så intima, om du hade sett ett tidigare avsnitt så hade du förstått varför.Vad jag förstod av din text så du såg bara ett avsnitt, det sista? Hoppas du går in på svt.se/perspektiv och kollar på de tidigare avsnitten, det är totalt 9 avsnitt i serien.Vänliga hälsningar, Theresa

Jag tycker ju fortfarande att produktionen var urdålig, men Theresa verkar trevlig.

Om en döv man från Ghana som framställdes som ett exotiskt husdjur men som ingen ropade "svartskalle" åt. (trots att han ju verkligen var svart!)

Fastnade igårmorse framför ett program på SVT. "Gränslös kärlek" hette det och handlade om ett ungt hörselskadat par någon stans i södra Norrland (minns inte riktigt var). Hon var svensk och han var från Ghana. Programmet var huvudsakligen på teckenspråk. Alltså. Det var en syn.

Han framställdes som hennes exotiska husdjur. Han var "nyfiken" och hade "lätt för att lära". Han var fascinerad av snö som han aldrig sett förut. Hon förde hans talan hela tiden. Sa vad han gjorde, vad han tyckte. Hon tog hand om honom på alla sätt (ekonomiskt, socialt, känslomässigt). Han verkade inte ha någon egen vilja, tog inga initiativ, klarade inget själv, sa inget, hade ingen som helst agens. Ingen människa i världen som såg programmet kunde identifiera sig med honom. För han var liksom ingen. Bara döv och svart.

Hon prickade av alla kvinnliga normer, omhändertagande och tolerant, smart och snygg och självständig, huslig och familjekär. Han fick inte uppvisa någon manlighet alls.

Dom var kära på ett väldigt lagomt sätt. Höll i handen när de gick på promenad men rörde aldrig annars varandra. Satt en decimeter från varandra i soffan. Alltså väldigt långt ifrån Grotescos "blanda om". (vet inte om det hade varit att föredra - eller jo förresten! Lite hångel iallafall, det är för få döva som hånglar på teve.)

Han var utländsk på ett så där mysigt, exotiskt sätt. Han ogillade kylan. I hans land var det varmt och människorna var nära varandra på ett lite primitivt, osvenskt sätt. Svenskar gillar värmeljus. Det gör man inte i hans land.

Dom hälsade på hennes föräldrar. Och pratade om rasism. Han hade aldrig utsatts för rasism, berättade hon. Han förstod nog inte vad det var. "Tänk, ingen ropar svartskalle efter honom, sa mamman, fast han är verkligen svart!"

Alltså, vem producerar sånt här skit? Och varför kommer de undan med det? För att det handlar om ett dövt par? Som ju liksom redan är "de andra"?

Om blått och rosa.

Jag kan inte läsa för många gånger om hur blått blev en pojkfärg och rosa en flickfärg. Jag tycker att det är hoppingivande att läsa om hur fort något blir till en evig sanning. Läs här. Ovan, foton från förra sekelskiftet (cirka). Det ensamma barnet är Franklin Roosevelt i klänning och den andra bilden föreställer en bror och en syster i vit spets. Nedan:  bilder från "the pink and blue project".

"Vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal!"

Internationella kvinnodagen och fettisdagen idag. Jag snor min facebookvän Karins status: 

"Vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal!"

Aftonbladet uppmärksammar dagen med att skriva om mäns våld mot kvinnor, och det känns ju vettigt. Läs där och kom sedan och säg att hederskultur är något som finns någon annanstans. Samtidigt är jag så less på att kvinnor alltid alltid alltid ska vara offer. Vi är så himla vältränade på att spela den rollen. Det är skönhetsideal och det är våldtäkter och misshandel och  hemmafrutrender. Såg på Go'kväll i förra veckan, en vardagshjälte skulle koras; en kvinna som jobbade med självhjälpsgrupper för ätstörda. Kvinnan var dock inte bara en hjälte, hon var också ett offer, påpekade reportern snabbt, hon hade själv haft anorexi. 

Kan det inte bara komma någon som är skitbra, och kaxig och störig och inte alls rädd för något alls. Vars är hon? 

Och Jimmy Åkesson vill förresten jobba för kvinnofrid.

Gah.

Älskar den här. Av Sofia Olsson.

På ämnet: "vad händer med våra unga kvinnor?".

Igår, i jag tror Agenda Aktuellt, handlade det om unga modebloggerskor och (jag antar) deras läsare. Om hur lättpåverkade unga tjejer är. Om att bloggar brukade skrivas av bildade medelålders män och handla om politik men nu skrivs de av kvinnor, 15- 25, och handlar om "vardagsbetraktelser" och mode. Och detta är en källa till oro. "Vad händer med våra unga kvinnor?" Mogi (som jag egentligen inte har koll på) intervjuades som exempel och Alex Schulman och manlig mediestrateg (eller dylikt) i samma ålder analyserade. Lennart  nickade bekymrat.

Alltså, jag dör på samhället i stort. Om man nu måste oroa ihjäl sig för vad som händer med alla unga tjejer (tänk om dom sysslar med något olämpligt!!! omoraliskt!!! sexuellt frisläppt!!!) så kan man väl iallafall bjuda in någon annan än Alex Schulman. Typ en tjej. Eller någon som är ung. Eller kanske en ung tjej. Eller nån som har någon anknytning till unga tjejer.

Nyckelord: maktstruktur, patriarkat, hederskultur.