Vi visste ju redan att Japan ligger i ett jordbävningsdrabbat område och att de har en massa kärnkraftverk, tänker jag håller mig lugn. Så här såg världen ut igår med, det var bara det att det inte hade hänt än, då.
(och så är det med alla katastrofer, det var skit i Libyen innan folket fick nog med, det talades bara inte om det på Nyhetsmorgon)
Vi har suttit med våra tekoppar framför nyheterna morgon och kväll och sett alla hemska bilder. Och klagat över att media gottar sig i tragedin. Och vi har tänkt på de japaner vi (främst M) känner. Och vi har pratat om hur ogreppbart radioaktivitet är och om att om något land är förberett på jordbävningar och strålning det här så är det väl Japan. Och vi undrar varför vi hör så lite om det.
Det som drabbar mig är i slutändan alla de som är ensamma. Jag tänker på föräldrarna som har kommit bort från sina barn och på barnen som har kommit bort från sina föräldrar. Jag tänker lite på husdjuren. Kanske ett litet marsvin som har kommit bort från sin familj. En gubbe som har kommit bort från sin gumma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar