Bloggen från andra sidan.

Igår började det ryka oroväckande från min datasladd. Så slutade strömmen komma in i datorn och nu är batteriet slut. Surfar således från Moses dator. (måste läsa bloggar). Går in på min egen blogg och upptäcker att den är rätt svårläst, det gula är liksom för ljust. Så ser det inte ut på min skärm. Vad tycker ni? Är det svårt att se?

Om programmet om mannen från Ghana och hans svenska fru.

Kommer ni ihåg att jag ondgjorde mig över ett svt program om ett dövt par? Tjejen i programmet, eller i serien, som det tydligen är, heter Theresa och hon har kommenterat mitt inlägg. Det känns himla roligt! Så här skriver hon:

Hej!jag är hon i serien, ja jag kan hålla med om att jag tog mycket plats och min man sa inte så mycket. Det berodde på att han inte kunde svenskt teckenspråk (han utövade ghananskt teckenspråk som är helt olikt det svenska) och han var så blyg inför kameran. Och bara jag som förstod honom, vilket blev så att jag tolkade för honom hela tiden.Och att vi inte var så intima, om du hade sett ett tidigare avsnitt så hade du förstått varför.Vad jag förstod av din text så du såg bara ett avsnitt, det sista? Hoppas du går in på svt.se/perspektiv och kollar på de tidigare avsnitten, det är totalt 9 avsnitt i serien.Vänliga hälsningar, Theresa

Jag tycker ju fortfarande att produktionen var urdålig, men Theresa verkar trevlig.

"Vintage Cocktails"

Jag inredningssurfar och drömmer om att leva lite så här. Och om att dricka Vintage Cocktails, helst i klänning och fina skor. Och så lite pianomusik till det. Härifrån kommer bilderna.

En favoritbild.

En favoritbild. Från förra våren.

Om att vi ska flytta.

Vi ska flytta ändå. Fast jag aldrig trodde det skulle hända. Eller möjligtvis någon gång nästa decennium. Om jag hade tur. Förutsåg flera gråt-attacker över detta. Allt skulle nog vara Moses fel om man tänkte efter. (Är nästan alltid en mycket charmig flickvän). Iallafall så fick vi erbjudande om en lägenhet som vi tittat på men inte trott att vi hade möjlighet att få.
Men vips. Kontraktet är påskrivet. Gamla lägenheten uppsagd.
Inflyttning första juli.

Paus för jubel.

Över och ut.

Ett livstecken.

Jag lever och har hälsan. Har firat Påsk och Valborgsmässoafton och en del andra saker, mer om det senare. Hej på er.

Rosa och gröna.

Jag ba "har du sett nå' majblommer"
Han ba "kolla i min ficka"

Om vad som skulle passa till kaninlampan.

 

här finns den bland annat.

Om att alla andra har en.

Hanna har också en kaninlampa nu.

Häpnar över nyheterna.

This just in: det är farligt med anorexi, många dör. Speciellt de som väger extremt lite, är deprimerade och fast i självskadebeteende och missbruk.

Morgondagens nyhet:
"Idag är det onsdag, det har troligtvis ett samband med att det var tisdag igår. Forskning pekar på att det sannolikt blir torsdag imorgon".

*postar töntigt romantiska bilder*

Jag har inte tagit de här bilderna, jag vet inte vem som har gjort det, men jag har hittat dem här:1,2, 3,

Om att leta efter en lägenhet. (den tjugofjärde dagen)

Man kan säga att vi har en hel del grejer på gång. Vi ska kolla på två lägenheter imorgon, en tvåa genom Uppsalahem och en trea genom det bostadsbolaget vi bor i nu. Läget och skicket på tvåan är klart bättre, trean är större och kostar ungefär lika mycket. Vi får alltså tre rum till priset av två. Och en diskmaskin. Och balkong. Det som är fint med att flytta inom samma bostadsbolag är också att vi då behåller kö-poängen i Uppsalahem. Nackdelen är att den huvudsakliga anledningen till att vi flyttar är för att vi vill ha en fräschare lägenhet i ett trevligare område. Det här kanske bara är större.

Vi står också i kö på två treor och två tvåor i ett helt annat men också attraktivt bostadsområde. Nyrenoverat, balkong men ingen hiss. Som tur är ska väl pianot (och alla andra grejerna) bara upp för trapporna en gång och ner en gång.

Vi ligger inte solklart först på någon av bostäderna men det är helt klart möjligt att vi får någon av dem.

härifrån.

Om en döv man från Ghana som framställdes som ett exotiskt husdjur men som ingen ropade "svartskalle" åt. (trots att han ju verkligen var svart!)

Fastnade igårmorse framför ett program på SVT. "Gränslös kärlek" hette det och handlade om ett ungt hörselskadat par någon stans i södra Norrland (minns inte riktigt var). Hon var svensk och han var från Ghana. Programmet var huvudsakligen på teckenspråk. Alltså. Det var en syn.

Han framställdes som hennes exotiska husdjur. Han var "nyfiken" och hade "lätt för att lära". Han var fascinerad av snö som han aldrig sett förut. Hon förde hans talan hela tiden. Sa vad han gjorde, vad han tyckte. Hon tog hand om honom på alla sätt (ekonomiskt, socialt, känslomässigt). Han verkade inte ha någon egen vilja, tog inga initiativ, klarade inget själv, sa inget, hade ingen som helst agens. Ingen människa i världen som såg programmet kunde identifiera sig med honom. För han var liksom ingen. Bara döv och svart.

Hon prickade av alla kvinnliga normer, omhändertagande och tolerant, smart och snygg och självständig, huslig och familjekär. Han fick inte uppvisa någon manlighet alls.

Dom var kära på ett väldigt lagomt sätt. Höll i handen när de gick på promenad men rörde aldrig annars varandra. Satt en decimeter från varandra i soffan. Alltså väldigt långt ifrån Grotescos "blanda om". (vet inte om det hade varit att föredra - eller jo förresten! Lite hångel iallafall, det är för få döva som hånglar på teve.)

Han var utländsk på ett så där mysigt, exotiskt sätt. Han ogillade kylan. I hans land var det varmt och människorna var nära varandra på ett lite primitivt, osvenskt sätt. Svenskar gillar värmeljus. Det gör man inte i hans land.

Dom hälsade på hennes föräldrar. Och pratade om rasism. Han hade aldrig utsatts för rasism, berättade hon. Han förstod nog inte vad det var. "Tänk, ingen ropar svartskalle efter honom, sa mamman, fast han är verkligen svart!"

Alltså, vem producerar sånt här skit? Och varför kommer de undan med det? För att det handlar om ett dövt par? Som ju liksom redan är "de andra"?

Om Callisto och balkongen.

Callisto kollar in balkongen. Känner på solen och smakar på ett torrt löv.

Om blått och rosa.

Jag kan inte läsa för många gånger om hur blått blev en pojkfärg och rosa en flickfärg. Jag tycker att det är hoppingivande att läsa om hur fort något blir till en evig sanning. Läs här. Ovan, foton från förra sekelskiftet (cirka). Det ensamma barnet är Franklin Roosevelt i klänning och den andra bilden föreställer en bror och en syster i vit spets. Nedan:  bilder från "the pink and blue project".

Om hur det var den här helgen.

Det var fint alltså.

Om en semester vid Lake George.

I dagens följetong får vi följa det här unga paret...

...som paddlar kanot

Hej då!

Dom kommer fram till en liten ö.

Där bor dom i ett tält/skjul-grej.

Och solar och badar

Och förvarar mat i ett hål marken.

Hon är väldigt huslig, också i tält/skjul-grejen.

Han gör manliga saker, som att gräva hål.

Och på kvällen grillar dom.

Bilderna kommer som vanligt från LIFE:s bildarkiv och är tagna av Nina Leen.